står öppet för såväl konstnärliga som akademiska forskare, verksamma vid eller utanför de akademiska institutionerna. Seminariet har ett "editorial board" som består av författarna till titlarna i vår skriftserie.Forskarseminariet samlas till helgträffar med utgånspunkt i aktuella forskningsprojekt. Seminarierna hålls på olika platser i Stockholm. FSL:s forskarseminarium stöds av Svenska Akademien.

måndag 3 december 2012

Nästa forskarseminarium 19 & 20 jan 2013

Poetry and conflict
FSL seminar

Schedule
Saturday the 19 January.

10.00. Magnus William-Olsson presenting FSL, the topic and the participants.
10.15 – 12.00. Senadin Muzabegovic, Marie Silkeberg and Faruk Sehic: Talks
                        and discussions
12.00-13.30 Paus
13.15. -14.45. Patricio Ferrari: Harboring diversity – Styles and languages in the
                                                   Work of Fernando Pessoa. Lecture and discussion
15.15 - 17.00 Adisa Basic, Pär Hansson och Ida Börjel: Talks and discussions

 20.00 -22.00:  POETRY READING: Adisa Basic, Ida Börjel , Pär Hansson,
                                                             Senadin Musabegovic, Faruk Sehic,
                                                              Marie Silkeberg and Refic Licina.
22.00 - 24.00 Wine and dance.

Sunday the 20 January

11.00-13.00: POETRY AND CONFLICT – open discussion

 Place: House 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen, Stockholm.

 

I sammarbete med RÁMUS.

tisdag 9 oktober 2012

PÅ GÅNG

Jag arbetar just nu med flera saker samtidigt. Kari Løvaas bok om Skam för skriftserien har tagit en vacker fart och kommer att bli fantastisk. Eva Lilja är också långt kommen med sin metrikbok, som också lovar att bli något extra. Kring båda dessa böcker kommer vi förstås att ordna samtal och seminarier.

Vi samlar även höstens föreläsningsserie till en antologi med titeln PERFORMATIV KRITIK. Vi hoppas att vi med och genom det begreppet kommer att kunna artikulera en lödig position i den fråga om konst-kunskap-vetenskap som präglar den s.k. Konstärliga Forskningen. Staten satsar mycket pengar på ”konstnärlig forskning” och många konstnärer i alla konstarter formulerar just nu intressanta ”forskningsprojekt”. Men fältet är ännu ytterst dimmigt i flera avseenden och vi hoppas att antologin ska kunna bli utgångspunkt för en djup och grundläggande diskussion kring konstens kunskapsvärden.


/Magnus William-Olsson

söndag 19 augusti 2012

öppna föreläsningar


PERFORMATIV KRITIK – ÖPPNA FÖRELÄSNINGAR

I höst startar FSL i sammarbete med Kungliga Konsthögskolan och Stockholms Dramatiska högskola en kurs med titeln PERFORMATIV KRITIK. I anslutning till kursen ger vi under september och oktober en serie öppna föreläsningar.  Förläsningarna sker kl. 15.00 i hus 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen, Stockholm. Fri entré
Tors 6/9 MAGNUS WILLIAM-OLSSON.
Tors 20/9 JOHN SWEDENMARK.
Tors. 4/10 MARCIA SÁ CAVALCANTE SCHUBACK.
Tors 18/10 GUNILLA RÖÖR                            

Föreläsningarna kommer senare att publiceras som en volym i vår skriftserie

onsdag 8 augusti 2012

SYMPOSIET SOM TANKEFORM

I Sapfos trasiga fragment nr 22 finns ett par i stort sätt hela strofer som lyder:


Abanthis, nu ber jag dig,

tag upp din lyra och sjung om Gongyla,

den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar

     omkring dig



Ty hennes klänning hetsade upp dig när

du såg den, och jag gläder mig, för själva

Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde

     mig en gång



Dessa strofer har inte sällan läst så att de vittnar om det sammanhang för vilka hennes visdikter avsågs. Ett slags kvinnliga symposier, enkönade och erotiska, beskyddade av den cypernfödda, Kyprogeneia, Afrodite. Diktens jag ber poetiskt sin kollega Abanthis att i sin tur fatta lyran och sjunga om den sexiga Gongyla – en sång av det suggestiva slag som manar fram en åtrå vilken fladdrar likt den åtråddas klänning kring sångerskan. Det är en komplicerad uppmaning där de olika subjekten liksom omärkligt går över i varandra. Sapfo vars dikt rymmer Abathis vars dikt rymmer – och härmar - Gongylas dans. Och detta poem - framfört av den nutida läsarens röst - sveper i diktens performativa nu en slöja över läsarens ansikte. ”Abanthis, nu ber jag dig” säger läsaren med Sapfos ord, ”tag upp din lyra och sjung”



Om detta Nu, denna särskilda slags närvaro, skall denna korta betraktelse kretsa. Det är ett nu som kan beskrivas på många vis; som en uppmärksamhet, som en stämning, ett rum eller en tradition, odlad genom millennier och fortfarande en form som växer och utvecklas – och som i vår tid föregrenar sig ut i många sammanhang, reella såväl som virtuella



Själv har jag mött den på många håll och i olika former.  Sedan tio-femton år arbetar jag mycket med arabisk poesi. Ett arbete som lett mig till många slags poetiska sammanhang. Jag har läst dikter på alltifrån rökiga jazzklubbar till teatrar och sportanläggningar. Generellt ligger dikten närmare till i umgänget människor emellan i arabiska litterära miljöer. Ofta känner sig någon ha anledning att citera en strof eller en dikt. Man reciterar där man går och står. Och på många håll odlas ännu en form som utan tvekan är väsensbesläktad med antikens symposier.

     Jag minns till exempel en kväll i Damaskus kristna kvarter vid Bab Touma. Damaskus är, som bekant, världen äldsta kontinuerligt bebodda stad. Här har man levt sida vid sida i årtusenden och den Touma som porten är uppkallad efter är den vi brukar kalla tvivlaren. Till den Kristna delen av staden går man om man vill dricka alkohol, här ligger krogarna tätt. I en av stadsdelens smala gränder har konstnärinnan Nawal Alsadoun sin ateljé där konstnärer, poeter, filosofer brukar samlas vissa kvällar. En sådan kväll för några år sedan var jag där. Det riggades till uppläsning. En provisorisk scen och stolar i rader. Jag läste mina dikter och fick översättningar upplästa. Och det var väl ungefär som det brukar vara också här i Norden. Men sedan hände något. Efter en kort paus då alla försåg sig med arrak eller öl möblerades rummet om till en stor cirkel av stolar. ”Kom och sätt dig här!” ropade man. Folk talde en stund, bytte plats, drack och fortsatte. Strax tog någon fram en oud och spelade en sång. Samtalet fortsatte. ”Ah Ghayath” sa någon, ”läs en dikt?” ”Nej, inte i kväll”, ”Joo kom igen nu” ”Nej”. Så ställde sig någon annan upp, en folkdiktare som skrev på dialekt. Han läste. Stort skratt. Oudisten började spela alla och föll in i sången. Ytterligare några läste. Arrak och öl rann genom strupar. Gahyath gick till sist upp – han hade förståss noga valt tillfället - och läste så att nackhåren reste sig på publiken och näsdukar drogs fram att torkade svettiga ansikten. En kvinna vände sig tårögd mot mig och väste ”He is the new Mahmoud Darwish” Plötsligt ställde sig någon och talade, det handlade om en pågående utställning i stan förstod jag, en sorts spontant recension. Högljudda invändningar. Skratt. Oudisten började spela igen. En trumma kom fram och vips så böljade ringdansen.

     Nawal är irakiska och detta sätt att hålla salong är, har jag förstått, särskilt vanlig i Bagdad, en tradition som är förislamisk, men som levt vidare och som skall ha blomstrat under såväl Harun Al Rashids 700-tal som As-sayyab och Al Bayyathis 1950- och 60-tal. Några av den Irakiska poesins guldåldrar. Men jag har varit med om liknande symposier såväl i Beirut som i Marrakesh – så traditionen lever i hela arabvärlden. Denna blandning, detta nu odlat av lust, tanke, skönhet, droger, äregirighet och njutning. Vi har den ju också i Europa. Jag tänker på Bellmans Bacchi bröder, den romantiska salongen, på 1900-talets parisiska och atenska kaféliv, på spanska tertulias, etc., etc.



Symposiet har sitt namn från det grekiska verbet sympotein – att ”dricka ihop” och berusningen är nog en viktig del av symposiets själva idé. Det finns ett moment av exstasis, av självöverskridelse som jag tror är avgörande för om en sammankost, det må vara ett seminarium som detta, ett vetenskapligt forum eller en middag i vänners lag, skall kvalificera sig som symposion. Dess nu är en ort där man något måste kunna förlora sig.



Som begrepp och umgängesform uppstår det symposiet under 600-talet före Kristus och anses ofta ha till förutsättning framväxten av en krigarklass. Symposiet är en sammankomst där man dricker, sjunger, samtalar och umgås. Att umgängesformen var avgörande för den grekiska visdiktningens tillblivelse ser man inte minst i drickandets och vinets betydelse hos diktare som Anakréon och Alakaios. Och dess senare utveckling har som bekant funnit sitt främsta ideal i Platons dialog – ett nog så stiliserat porträtt av företeelsen som inte desto mindre spelat avgörande roll för sympoisietraditionen alltifrån romartiden till idag.

Jag ska inte tråka ut er med en exposé över symposiets idéhistoria. Låt mig bara konstatera att symposiet alltid har intagit en mellanställning. Mellan undervisning och lek, mellan ansträngning och njutning, ordning och lidelse, behärskning och extas. Det utgör ett bildningsrum i stark kontrast till undervisningens Paideia men också till filosofins akademier och lyceer.



Jag är barn till akademiker, såväl min far som min mor forskade, och som liten upplevde jag mina föräldrars karriärer som motbjudande.  Hierarkierna på universitetens institutioner tedde sig för barnet som ett karikerat hov, i vars mitt tronade potentater som fördelade sin allmakt och i vars periferier – till vilka min barndoms frukost och middagsbord hörde – missnöjet kom till väsande uttryck. Mina föräldrars unga anleten förmörkade i dämpat upphetsade samtal om tjänstetillsättningar, titlar, sakkunniga och konkurrenternas eviga kappvändande och lismanden. Jag svor för mig själv att jag aldrig aldrig skulle bli forskare.



När jag sedan själv kom till universitetet fann jag rätt snabbt att detta inte var en plats för mig. Jag tyckte att jag skulle välja dikten, och efter många samtal – inte minst Tomas Tranström som jag lärde känna då jag skrev en universitetsuppsats om hans diktning – beslöt jag mig för att ta min barndoms dubier på allvar. Men en företeelse i den akademiska miljön tedde sig för mig som en uppenbarelse; seminariet, idén om att tänka tillsammans. Senare fann jag bortom det akademiska en besläktad miljö i tidskriftsredaktionen och inte minst på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö där Ingmar Lemhagen framför andra lärde mig mycket om seminarierformens möjlighet och problem.



Sedan  början av 90talet då jag första gången arrangerade seminarier har jag sedan tämligen oavbrutet odlat detta slags tänkande i olika former och lokaler, från Börshusets källare till, Konstakademiens stora sal, från gymnasiekafeterior, Hotellobbies och teaterfoajéer i främmande länder, bibliotek och bildningsförbund till detta vackra rum där vi nu för femte eller kanske sjätte året bedriver Fria seminarier för nordiska kritiker, konstnärer och författare.



Jag vet ju att här inne finns många som har minst lika stora erfarenheter som jag av konsten att få till ett lyckat seminarium. Men - Vad krävs då för att detta slag tänkande skall lyckas? Vad krävs för att nuet skall bli en sådan alstrande närvaro som Sapfo diktar om?



Alla här inne vet hur beklämningen kan växa med stumheten i rum där annars kvicka tungor klibbar mot gommen, där tillkämpade ansatser lämnar läpparna som underliga haranger utan fäste i något urskiljbart föremål.  Vi har alla varit med om hur modet sviktat när man plötsligt blivit varse de andras skitviktiga anleten, hur infallet slocknat, hur tanken plötsligt är trög som tjära och allt man var stolt över att veta förlorar sin glans.



Å andra sidan – dessa märkvärdiga ögonblick då alla i rummet tycks tala på det yttersta av sina förmågor och varje replik likväl fyller i och underbygger de andra så att alla deltagare känner att deras idiosynkrasier inte bara vinner genklang i andras, utan därtill bygger ett tredje, ett förut okänt. När ”talet” som Ulf skriver i en vacker dikt ”gestalter sig på ett lyssnande vis”



Vad avgör om det är den senare eller tidigare varianter som skall uppstå?



Först och främst ska det sägas att en alstrande seminariekultur tar lång tid att få till stånd. Ofta handlar det om år. Men å andra sidan är seminariet en ytterst tänjbar och generös social form när den väl etablerats – när FSLseminariet fungerar som bäst kan det ta emot och förvalta nästan vilka tankar och personligheter som helst.  De mest underliga idéer, föremål eller beteenden turneras i stringenta och utmanande samtal och tankar. Det är en miljö som är extremt öppen för att härbärgera det främmande.



Nä jag har tänkt över vad som krävs för att ett seminarium skall bli lyckat har jag kommit fram till några avgörande parametrar.



1.       Principen om samma värde i samtalet. Också om man kommer till seminariet från mycket olika förhållanden, någon är gammal, etablerad och meriterad en annan ung, i vardande och osäker måste man ha samma tillgång till samtalet. Det de två säger kommer förstås att ha olika tyngd för andra, men i seminarierummet måste man tala i ögonhöjd med varandra

2.       Seminariets form är ytterst viktig. Det är en fördel om man i stort sätt kan upprepa samma schema vid varje möte. En trygg periodiserig av samvaron ökar tänkandets djärvhet.

3.       grundläggande är  accepterandet av att utbytets gemenskap bygger på generositet och nyfikenhet. Man kan inte förvänta sig att få lika mycket uppmärksamhet som man investerar. Ingenting är så mördande för samtalen som sociala kontrakt av typen – jag lyssnar på dig så lyssnar du på mig.

4.       Man bör sträva efter att uttrycka sig på det yttersta av sin förmåga. Uttrycksvilja är alltid viktigare än medelsevilja. Sammanhangets förmåga att uttyda det man säger är större än ens egen.

5.       Var inte rädd för tystnad.

6.       Det är en fördel om man möter varandra i olika sorters diskurser. De mer cerebrala samtalen om dagarna under FSL helger vinner enormt mycket på att deltagarna om kvällarna läser dikter för varandra, tar rökpauser och käkar middag ihop.

7.       Uppriktigt beröm och till och med beundran seminariemedlemmarna emellan är alltid befruktande. Endast ett sammanhang som inte snålar med beröm tål den kritik som är grunden för seminariet som tankeform.

8.       Dissensus är seminariets vila. Det är förmågan att härbärgera olikheter och skillnader som är seminariets grundform. Till den kan samtalen alltid återvända, innan dess medlemmar på nytt går in för att övertyga, förstå, imponera och kommunicera. Konsensus är seminariesamtalets största fiende.

9.       Seminariet bör ha ett direkt förhållande till ett större sammanhang. Kleos – ryktet bör alltid sitta med vi seminarieborde. Seminariet är offentligt i sin förlängning. Mån måste känna att man talar utöver den enskilda gruppen, att man sätter det sagda på spel i det stora sammanhanget. På FSL gör vi alltid sammanfattningar som publiceras och vi är noga med att delar av seminariet är öppet för alla.



Ja, dessa parametrar kan säkert göras flera och jag hoppas på era erfarenheter i diskussionen om en stund.

Men jag skulle till sist vilja placera seminariet som tankeform i den större mediala kontexten.



Det är min absoluta mening att vi i vår tid upplever en genomgripande uppmärksamhetskris som grundar sig i den teknologiska omvälvning som svepande kan kallas digitaliseringen. denna kris har flera yttringar, men grundar sig i svårigheten vi alla ha att disponera våra ändliga livs begränsade uppmärksamhet i en miljö där väldigt mycket kunskap och information är ständigt tillgänglig. Jag ska ge er ett par exempel.



Jag arbetar sedan ett par år på en bok om poesi och aktualitet – flera kapitel finns förövrigt publicerade i Kritiker. Det kapitel jag nu skriver på behandlar poesins förhållande till evigheten, ett förhållande som på olika sätt varit aktivt så länge vi kan följa poesin i historien. Hur som helst så skriver jag en del ett av det grekiska orden för evighet, ordet Aion. Där sitter jag alltså och skriver framför datorn. Så går jag in på Google Schoolar och slår på ordet Aion – vips får jag upp flera hundra förslag. Jag börjar titta och finner åtminstone ett trettiotal titlar som är relevanta, många av dem ligger så gott som fullständigt ute för läsning. Jag börjar tafatt med en – en Holländsk avhandling. Det visar sig att den är fantastiskt intressant och lägger många nya perspektiv till vad jag själv skrivet. Jag  sparar den i referensmappen och prövar en annan – en amerikansk studie. Också den visar sig fantastiskt lärorik. Så prövar jag ett spanskt verk – och genast blir jag fångad av kunnandet och lärdomen. Efter en dags intensivt läsande inser jag att jag med lätthet skulle kunna ägna ett halvår åt lektyren. Det är för mycket! Jag stänger Google Scholar och bestämmer mig för att återgå till min egen text. Men skrivandet liksom divergerar ohjälpligt mot det olästa, mot den kunskap – vilken ju ligger där sparad i refernsfilen -  som den egna tanken med alla säkerhet skulle skärpas av. Mitt livs begränsning ligger rått och skaver mot möjligheterna.



Ett annat exempel. För några dagar sedan talade jag med en tidskriftsredaktör om det ständiga och tillsynes ostoppliga tappet av prenumeranter. I stort sätt alla kulturtidskrifter känner av det. Hon sa – ”jag vet att innehållet  är intressant. Det är genomtänkt, välskrivet och vackert presenterat. Men hur ska jag kunna begära att mina prenumeranter skall ägna detta en uppmärksamhet som jag själv slutat ägna mina lika välgjorda konkurrenter?”



Exemplen kan mångfaldigas. Läsforskningen ger vi handen att våra läsvanor drastiskt förändrats. Vi scanläser enorma mängder text varje dag, men får allt svårare att läsa koncentrerat. Behovet av att hålla sig ajour gör att yngre svenskar kollar sin mailbox fler en tio gånger varje dag – och många är ju numera ständigt uppkopplade så att deras Iphons piper till varenda gång ett mail eller ett textmeddelande kommer in.  



Jag har själv allt svårare att koncentrerat lyssna på längre musikstycke hemma. Inte bara för att jag blir störd av impulsen att kolla mailen, utan också för att jag inte kommer ned till den rätta koncentrationen. När jag läser diktsamlingar måste jag numera alltid läsa dem hög och ljudligt för mig själv för en gång för att vinna den uppmärksamhetsgrad som de kräver av mig. Etc. Etc.



Denna uppmärksamhetkris präglar allas våra liv och omformar offentligheten i detta nu. Vi söker och finner nya sätt att disponera vår uppmärksamhet, något som skapar nya former men som också aktualiserar gamla.



Här på FSL har vi många gånger under de senaste åren funnit att begreppet ”närvaro” ånyo blivit allt viktigare för att förstå våra beteenden och behov i den digitala eran. Här tror jag att man kan finna en av orsakerna till att seminariet som tankeform ter sig så attraktivt i vår tid. Det erbjuder ett sätt att tänka som grundar sig i att deltagarna är tillstädes, kroppsligen. Varför det är lockande kan vi gärna fortsätta att diskutera. Men själv upplever jag att just kroppsligheten – och dödligheten – är  den avgörande utgångspunkten för ett sätt att hantera uppmärksamhetskrisen.

Den allt annat än nya insikten i att jag bara har ett liv, som endast förmår härbärgera en ytterst begränsad del av världens oändliga mångfald – insikten i att vi, med Pindaros ord, är endagsvarelser -  är den existentiella grundval på vilken vilken kan försöka skapa en tillvaro också i det kvallitativt nya  informations och kunskapsöverflödet. Förhållandet mellan tänkandet och kroppen ter sig därför allt viktigare – för mig.



Det faktum att vi alla är här inne tillsammans just i kraft av våra ändliga kroppar är en omständighet vilken bestämmer seminariet som tankeform.  Här är det alltid en dödlig som talar också om hans eller hennes dödliga mun utsäger odödliga ord.



Ett av  Epikurso framgent lyder, ungefär: ”Man kan försäkra sig mot allt, men inför döden lever människan i en stad utan murar ”



Seminariet/sympoeiset, eller vad jag skall kalla den tankeform som jag nu i två decennier har försökt odla, är just en sådan murlös stad. En plats där talet och tänkande är utsatt. Där talet, tanken sker i ljuset av det mot vilket man inte kan försäkra sig.



Abanthis, nu ber jag dig,

tag upp din lyra och sjung om Gongyla,

den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar

     omkring dig



Ty hennes klänning hetsade upp dig när

du såg den, och jag gläder mig, för själva

Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde

     mig en gång








måndag 14 maj 2012

Sammanfatning sem 12-13 april 2012

FSLs Forskarseminarium och Nordiska seminarium möte12-13 april 2012

Sammanfattning.

Seminariet gästas denna gång av två amerikanska poeter, Forrest Gander och C.D. Wright samt av tonsättaren och litteraturvetaren Axel Englund.

Närvarande vid seminariet var: C.D. Wright, Axel Englund, Ulf Eriksson, Anne Möller, Göran Sommardal, Sara Mannheimer, Jasim Mohamed, Oscar Rossi, Magnus Jacobsson, Peter Söderberg, Hanna Nordenhöök, Viktoria Jäderling, Johns Swedenmark, Emma Warg, Forrest Gander, Niclas Nilson, Magnus William-Olsson, Sorin Masifi, Marcus Huss, Anders Olsson, Ann Hallström
 

Lördagen den 12 april
Lördagsmorgonen var kylig och gästerna skyndade in i HUS 28 som vore de en tidig marsdag trots att häggen hägglikt stod i blom.

Undertecknad hälsade alla välkomna och i synnerhet de två långväga gästerna, presenterade FSL, dess olika grenar och verksamheter, inledde den sedvanliga presentationsrundand av deltagare samt presenterade seminariets förste talare Forrest Gander.

Forrest började sin framställning med att referera till en artikel om biologi och bilingualitet som visade att två- och flerspråkighet främjade intelligensen och allt möjligt annat. Därefter gick han över till en klargörande exposé över amerikansk översättningshistoria. Där drog han en distinkt linje mellan före och efter Pound. Med liknande emfas behandlade han Robert Blys insatser under 70-talet och i synnerhet hans berömda antologi Leaping poetry från 1975. Gander betonade översättningslitteraturens relativa litenhet amerikansk utgivning men menade att den översatta litteraturen efter 1970-talet fått ett stadigt vidgat inflytande inte minst på poesin som är Ganders eget fält. Om den latinamerikanske litteraturen tidigare dominerat som influens har under de senaste decennierna i synnerhet fransk och tysk poesi, liksom i någon mån asiatisk, vunnit i inflytande (viktiga namn här är förstås Jerome Rothenberg samt Rosemarie and Keith Waldrup) och numera håller de flesta större universitet ambitiösa översättningsprogram. Så gick Gander över till att tala om sin egen omfattande översättningsverksamhet som framförallt har spanskan men också i någon mån japanskan som främmande part.  Han talade om bokstavlighet, lingvistisk och kulturell specificitet, om att representera originalet i översättningen och interaktionen mellan de involverade språken. Slutligen berättade han om de tvåspråkiga poetiska former han laborerat med. Samtalet efteråt blev livligt och rörde alltifrån kinesiska och arabiska översättningstraditioner i relation till den amerikanska och svenska, gränsbegreppet, dess uppläsning och reetablering i översättandets praktiker, cesurer, hantverklighet och jämförelsens avgörande handling i översättningsarbetet och diktandet, till genuint tvåspråkighets betydelse för tänkande och livsvärld.

Så tog vi paus för lunch.

Efter lunch höll Axel med benägen hjälp av Anders Olsson en lysande framställning om Paul Celans diktning och musiken. Han började med att tala om Todesfuge och det tveeggat problematiska mottagande diktens fick i tysk press och mottagandets förhållande till en viss, i Tyskland bärande, föreställning om musik. Celan försökte, argumenterade Axel framgångsrikt, etablera en annan idé om musik i sin diktning, ett arbete som givetvis hade en grund i hans nödtvungna omvärdering av ”det tyska” som språk-, kultur- och idéhistoriskt koncept. Axel gick så över till några exempel på tonsättningar av Celans poesi. Hans första exempel var den ungerska tonsättaren Kurtágs tonsättningen ”Tübingen, Jänner”. Axel spelade först upp Celans egen inläsning av dikten som – vilket ofta sker – väckte stor förundran hos dem som tidigare inte hört honom läsa, därefter spelade Axel upp Kurtágs stycke och lät oss samtidigte läsa dikten i original och i engelsk översättning. Exemplet väckte en mångfacetterad diskussion. Anders Olsson pekade på hur Celans poesi i sig själv ständigt reviderar sina positioner och liksom kritiserar sitt språk i syftet pröva uttryckets gränser. Vi talade om hur tonsättningen föreföll bero snarare av inläsningen än av texten och om hur Celan själv i sina uppläsningar frångår radbrott och lägger till en rytmik som så att säga inte är läsbar ur diktens textuella representation. Vi talade också om hur Kurtágs tolkning måste förstås som hermeneutisk, en veritabel läsning av dikten som öppnar för en lång rad innebördsinsikter. Därefter gick vi över till dikten ”Fadensonnen” och två tonästtningar av den, av Wolfgang Rihm och Harrison Birtwistle. Den senare tonsättaren använde sig intressant nog av den tysk-engelska poeten och översättaren Michael Hamburgers översättning av dikten. Ånyo fick vi anledning att tala om hur radbrotten ska läsas i Celans poesi. Vi talade vidare om förhållandet mellan nonsens och mening hos Celan, liksom valet av dikter bland de tonsättare som satt musik till hans poesi. Något rörde vi även den art av respekt som såväl litteraturkritiska uttolkare som översättare och tonsättare ofta ålagt sig i närmandet till Paul Celans poesi. Möjligen en attityd som numera är på väg att nyanseras, vilket Axel mycket fina bok Still Songs: Music In and Around the Poetry of Paul Celan är exempel på.


Nästan talare var C.D. Wright, vars framställning bar titeln ”Everyone needs one untranslatable song”. Hon berättade om sin kamp för att erövra spanskan och att få tillgång till ett främmande språk, hur språket därigenom öppnade ett landskap av såväl fält som avgrunder. men hon talade också om hur studiet av ett liksom ointagligt, hjälplöst främmande språk belyser det egna språket med ett okänt ljus som får dess själva skelett att anta osäkra positioner. Framställningen öppnade för en mycket intressant diskussion kring ”modersmål” erövrade språk och poetologiska dogmer. Är inte idén om poesins nödvändiga modersmålslighet i själva verket en ifrågasättbar kliché? Finns det ett ”core-beeing” att möta i det extrema moders-målets läten? Är det osägliga i själva verket inte poesin modersmål? Samtalet blev differentierat och mycket rikt på uppslag, om också fattigt på definitiva svar.

Anne hade lagat underbar paj och pastasallad och annat som vi förtärde alltmedan dagen bara fortsate och fortsatte i en underligt tillganade sol.

Kl. 20.00. vidtog uppläsning. Först läste Forrest och Emma Warg. En veritabel uppvisning i brilliant översättningskonst och musikalitet. Därefter, liksom kontrastivis, i en helt annan ton- och taktart C.Ds och Niclas Nilsons dikter resp. översättningar av desamma. Jag tror sällan FSL och HUS 28 har hyst en mer koncentrerad och precis poesiuppläsning. Efter uppläsningen fortsatte vindrickandet och kvällen kulminerade i dans till Oscar Rossis låtlista.

Söndagen den 13 april
På söndagsmorgonen kl. 11.00 träffades vi igen i HUS 28, Forrest, C.D., Magnus Jacobson, John Swedenmark, Emma Warg, Niclas Nilson och undertecknad. Nu fick vi möjlighet att närläsa några översättningar. Det blev en extremt givande session som rörde sig om såväl enskildheter som allmänheter och som pekade såväl på de två diktarnas djupt olika poesier som på hur de två översättarna med fantastisk finess förhållit sig till, löst och lagt ut originalen i sina svenska versioner. Hela detta samtal finns utlagt till nedladdning och lyssning på FSLs podcastsida http://fslpodcast.blogspot.se/

Magnus William-Olsson


fredag 11 maj 2012

Schema seminarium12-13 maj




FSL:s Forskarseminarium lördagen den 12 och Söndagen den 13 maj 2012.

Lokal: Hus 28, KKH, Holmamiralens torg, Skeppsholmen, Stockholm.



Obs! jag sänder ut tre texter med detta medelande 1. ett utdrag ur Axels bok. 1. Två dikter av C.D. Wright i original och i Niclas Nilsons översätning (”Obscurity and Ampathy” samt ”Obscurity and Aftershocks”. 3. En dikt av Forrest Gander ”Mano” i original och i Emma Wargs översättning ”Hand”.



Schema:



LÖRDAG DEN 12 MAJ



Kl. 10.00. Magnus William-Olsson hälsar alla välkomna.

kl. 10.10. Forrest Gander föreläser under rubriken ”Cesar and the Leap: The Situation of Translation in the  

USA”

kl. 12.30 -13.30 Lunch.

Kl. 13.30. Axel Englund och Anders Olsson talar om Paul Celan och Musiken

kl. 15.00. Paus

kl. 15.30. CD. Wright föreläser under rubriken Everyone needs one untranslatable song - it's Merwin's translation from Argentine poet Roberto Juarroz's 7th vol. of Vertical Poetry.”



kl. 17.00 Middag



kl. 19.30. Offentlig Poesiuppläsning: C.D. Wright och Forrest Gander i original och översättning. Vin, umgänge och dans







SÖNDAG DEN 13 MAJ



kl. 11.00-13.00. Samtal kring Forrest Ganders/Emma Wargs ”Mano” och C.D. Wrights/Niclas Nilsons ”Doldhet och efterskalv”

onsdag 25 april 2012

SAMANFATTNING 21-22/4.12


FSLs Forskarseminarium och Nordiska seminarium möte 21-22 april 2012
Sammanfattning.

Seminariet ägnades denna gång Gunnar Wærness och Mikael Nydahls gemensamma arbete. Det gästades också av den ryska poeten, översättaren och filologen Olga Sedakova och av den Zimbabwiske musikern Tipei Marazanye.

Närvarande var Gunnar Wærness, Mikael Nydahl, Emma Warg Barbara Lönnqvist, Anna-Lena Renqvist, Helena Boberg, Vendela Fredricson, Anette Salmander Tatjana Brandt,  John Swedenmark, Ulf Eriksson, Else-Britt Kjellqvist,  Peter Mickwitz, Tipei Marazanye, Gro Jørstad Nielsen, Magnus Jacobsson, Mikaela Taivassalo, Merethe Granlund, Helga Krook, Malin Kivelä, Olga Sedakova, Lars Hermansson, Annika Bäckström samt undertecknad.

Stockholmsvåren var stockholmsvårlik när vi i regnet samlades i hus 28.
     Undertecknad hälsade alla välkomna och berättade om FSLs två seminarier, Forskarseminariet och Nordiska seminariet som denna gång sammanstrålade i Stockholm. Därefter lämnades ordet till Mikael Nydahl och Gunnar Wærness som presenterade sin egenartade översättarverkstad och sitt arbete med dels Gennadij Aigis och Velimir Chlebnikovs diktning. Samarbetet rymmer också en rysk/tjuvasjisk filial, ett svenskt och ett norsk och ett ryskt förlag, praktisk översättningsverksamhet samt festivalarrangemang och seminarier. De berättade om hur arbetet med Aigi lett över i arbetet med Chlebnikov. Ett av de intressanta sambanden dem emellan var att sovjetmänniskorna hade viss tillgång ti Chlebnikovs poesi, till skillnad från mycket annan modern dikt, och att den därför blev viktig för att förstå den läsarhorisont Aigi arbetade mot under sovjetåren. De beskrev också sin översättarverksamhet som i grunden praktisk, för att inte säga icke-teoretisk, men tillade att de såg arbetet med den bok som detta seminarium hoppas lägga grunden till som ett försök att sätta ord på och faktisk beskriva det arbete de faktisk gjort tillsammans.
    Därefter läste Mikael Nydahl  en underbar förläsning om Velimir Chlebnikov som bar rubriken ”Diktens vi”.
    Arbetet hade, menade Mikael, två viktiga utgångspunkter, dels Osip Mandelstams idé om filologi i den konkreta meningen av ”kärlek till ordet” som – enligt Mandelstam (och visade det sig Mikael) – syftar till att bryta upp ”nuets isolering”. Den andra utgångspunkten var Erich Auerbach Mimesis den väldiga kritiska studie,  med flykten och exilen som grund och ett möjligt världssammanbrott till fond. Hos Auerbach fann Mikael dels att ”läsningen av texten” är den enda giltiga vägen till kunskap om texten. Och dels att texter alltid skvallrar om sin tillkomst, sin historicitet, i berättandet som sådant. Diktens världsbild står att finna i sådana saker som syntaxen och konjunktionerna. Rubriken till hans föreläsning visade sig syfta på alla de positioner som översättaren måste hantera, framförallt måste hen kunna såväl läsare som ställföreträdande läsare i diktens olika historiska kontexter, alltså såväl den presenta diktens ställföreträdande läsare, som författardiktens ställföreträdande läsare. Tanken öppnade för en intressant reflektion kring översättandets rolltagande som förstärker idén om översättningen som en performativ kritik och analogin till skådespelarens och musikerns interpretativa arbete.
Men mycket måste förbli i det främmande under översättningsarbetet. Filologin, menade Mikael, måste å ena sidan vara en form för kunskap och å den andra en form för förtvivlan.
     Därefter gick Mikael in på att tala om Chlebnikov och förståelsen av det ryska avantgardet, som – tycktes det honom – var fast förankrat i en historisk vrång- eller skevbild. Han beskrev målande det amorfa verk som är Chlebnikovs, omtagningarna, anekdoterna, förhållandet mellan plan och tillfällighet. En rad intressanta frågor kring verkbegrepp och filologins föremål kom upp till diskussion.
     Samtalet efteråt blev livligt. Chlebnikovforskaren Barbara Lönnqvist kunde i mångt och mycket komplettera Mikaels bild. Tanken på översättning som en historiefilosofisk praktik ventilerades. Mikael formulerade också vackert tanken på att traditionen inte finns som tradition förrän någon vänder sig till den, frågar efter den. Att traditionen är en tom plats tills någon tilltalar den. En hel del blev också sagt om avantgardbegreppet.  Om form och genomförande i termer av ritning och bygg. Gunnar och Mikael fick också tillfälla att beskriva en del av hur de praktiskt arbetar och Gunnar berättade om hur de ibland kallar på ”den blinde mannen” – den enda läsaren som man verkligen kan lite till i vissa lägen.

Därefter tog vi oss till Moderna Muséet och åt lunch.

Efter lunch föreläste den ryska poeten Olga Sedakova  under rubriken ”Om ordet” om dikt, språk och ljudande. Hon talade ryska och publiken hade försetts med en översättning till svenska. Föreläsningen handlade i stora drag om förhållandet mellan ljud, kropp och mening i poesin. Hennes självklara utgångspunkt i den guld-silvriga ryska poesitraditionen från Pusjkin över Mandelstam till sjuttiotalets ”Nya renässans” bröt in i den skandinaviska poesin denna eftermiddag med stor intensitet. Sedakova bryter med skillnaden skrift/läte upp cementerat dikotomiserade förhållanden mellan natur-kultur, tecken-betecknat, läte-mening och lyckas från sin utgångspunkt knyta an till den stora diskussion som mer eller mindre underjordiskt förts på Forskarseminariet länge – den som söker ett nytt och oprövat sätt att handskas med ”The lingusitic turn”, ja hela det postsaussureska paradigmet.
     Efteråt följde en intressant diskussion kring det sagda kring talande fysiologi, Chlebnikov, enskilda nyckeläten i dikter, form och bunden form, etc.
     Därefter var det Gunnar Wærness tur att tala. Han hade med sig den  zimbabwiske musikern Tipei Marazanye. Gunnar började med att berätta om sitt arbete med utomeuropeisk poesi och hur ett behov uppkommit av att tillägna sig andra poetiska betraktelsesätt, grundade i görandet, praktiken. Denna rörelse i hans arbete hör också samman med arbetet att förstå det traditionella i Aigis och Chlebnikovs verk. Tillfälligheter och musikintresse kom honom  att börja studera Mbira, ett musikinstrument som härstammar från södra Afrika och som bland annat ackompanjerar Zimbabwisk såväl traditionell som modern poesi.  Gunnar och Tipei spelade sidan och sjön en rad olika, såväl traditionella som klassiska, sånger/dikter. De berättade också om musiken, ursprung och teman.

     Efteråt fick de en rad olika frågor rörande musikens, instrumentets och texternas art och härkomst. Vi kom att tala om det profetiska, berättelsernas framåtsyftning, kolonialismen och de perspektiv och förflyttningar de tvingar en europeisk diktar till i förhållande till exempelvis poesi från södra Afrika. Gunnar utvecklade också konceptet ”mötesplats” som ett användbart och böjligt begrepp i de diskussioner han och Mikael för inom sin verksamhet.

Efter middagen samlades vid till uppläsning. Kvällen inleddes och avslutades med dikter av Olga Sedakova. Men huvudparten var en oförglömlig uppläsning på norska, svenska och ryska av Velimir Chlebnikovs dikter. Efteråt drack vi vin, och dansen vidtog till musik från Karibien, Etiopien, Brasilien, tango från Rio de la Plata och Finland, samt – till slut – Talkning Heads m.fl. Hus 28 stängdes och en hop irrade sig vidare ut i den kyliga vårnatten.



Söndag den 22

Vi träffades en skara i hus 28 och talade först igenom lördagen, samt gick igenom fortsättningen på Gunnars och Mikaels arbete med skriften för skriftserien. Vi talade om skriftseriens framtid och om de vidsträckta tankefält som helgens samtalat öppnat för men ännu inte tagit bruk. Sedan satte vi oss att närläsa Chlebnikovdikter. Det blev – som så ofta vid Forskarseminariet – en höjdpunkt: att med hela lördagens kör av sagt och osagt omkring sig kunna fördjupa sig i dikternas detaljer, strategier och tilltal.

Jag kände mig lite rusig av sinnesrörelse och tanknystan när jag satt mig p cykeln och cyklade hem.



Magnus William-Olsson


tisdag 20 mars 2012

FORSKARSEMINARIET den 21-22 april

Diktens »vi«Om traditioner, tradering, översättning

Lördag 21/4
* 10:00–10:30. Gunnar Wærness och Mikael Nydahl presenterar sig & sin översättarverkstad.

* 10:30–12:00. Mikael Nydahl talar om arbetet med Velimir Chlebnikov under rubriken »Diktens vi«.

* 13:30–15:00. Den ryska poeten Olga Sedakova föreläser under rubriken »Om ordet« om dikt, språk och ljudande, samt samtalar med sin svenske översättare Mikael Nydahl. Språk: ryska, svenska och engelska.

* 15:00–17:00. Gunnar Wærness talar tillsammans den zimbabwesiske musikern Tipei Marazanye om musik, tradition, text och tradering i Zimbabwe. Språk: norska, shona och engelska.

* 19:00. Chlebnikoc uppläsning. På ryska, norska och svenska. Uppläsare: Olga Sedakova, Gunnar Wærness och Mikael Nydahl

Söndag 22/4
* 11:00. Mikael Nydahl läser och diskuterar nytolkade Chlebnikov-texter på svenska.

Därefter sammanfattande diskussioner och fria reflektioner över gårdagens föreläsningar.

onsdag 15 februari 2012

FORSKARSEMINARIETS MÖTEN UNDER VÅREN 2012

Under kritikfetivalen22-25/2 i Köpenhamn/Malmö håller Forskarseminariet i tre program.
Torsdagen den 23 kl.18.00 – 20.00 på LOFTET i Malmö Håller vi två seminarier med utgånspuntk i skriftseriens två första titlar

- ”Översättningspoetik”:
Ett seminarium om John Swedenmarks bok Baklängesöversättning – och andra texter. Nummer 1 i FSL/Ariels skriftserie ”Litterär Kritik”.
Medverkande: John Swedenmark, översättare, kritiker och författare, samt
Magnús Sigurðsson, isländsk språkvetare och översättare.

- ”Poesins aktualitet”:
Ett seminarium om Magnus William-Olssons bok Läsningens föregår texten – poesins aktualitet. Nummer 2 i FSL/Ariels skriftserie ”Litterär Kritik”.
Medverkande: Magnus William-Olsson, poet och kritiker, samt Ann Lingebrandt, författare och kritiker på Helsingborgs Dagblad.

Fredagen den 24/2 kl. 19.00 Håller vi ett seminarium med utgångspunkt i Anders Olsson bok Ordens asyl.

- ”Skrivande och exil”:
Med anledning av boken Ordens asyl, Inledning till den moderna exillitteraturen av Anders Olsson hålls ett seminarium om skrivande och exil, med danska och svenska författare som har personlig erfarenhet av exil och asyl.
Medverkar gör bland andra: Anders Olsson, poet, kritiker och litteraturvetare. Ángela Inés Garcia, poet, översättare och skribent.
Murat Alpar, poet och översättare.
Mustafa Can, författare och journalist.
Moderator: Magnus William-Olsson, poet och kritiker.

Helgen den 21 och 22/4 Ägnas forskarseminarier Michael Nydahls och Gunnar Wærness översättningsprojekt. Gästföreläsare blir bland annat den ryska poeten Olga Sedakova.

Helgen den 12.13 Maj Gästas seminariet av de amerikanska poeterna, översättarna och ledare för det berömda översättningsprogrammet på Brown University, Forrest Gander och C.D. Wright. Seminariet kommer också att behandla tonsättaren och litteraturvetaren Axel Englunds foskning och bok Still Songs: Music In and Around the Poetry of Paul Celan om Paul Celan och musiken.

Utöver  Forskarseminarierna fortsätter vi vårt samarbete med KKH och STDH kring POESILABBET. Följ den verksamheten på WWW.POESILABBET.SE